Om Hemmarö

Hemmarö ligger mitt i hjärtat av Roslagen i en härlig skärgårdsmiljö ca 5 Nautiska Mil sydväst om Furusund i Norrtälje Kommun. Till oss kommer man med båt; Waxholmsbåt, sjötaxi eller egen. Skärgårdskrog på Högmarsö 10 min och runt hörnet Ängsö Nationalpark. Ön trafikeras av Waxholmsbolaget året runt (beroende på isläge) tidtabell 25 A och B.

Historik

Nedan följer några urklipp ur Hemmaröboken om historiken runt vår ö:

Stormaktstid – Hemmarö har befolkats

Spåren efter de första bosättarna på Hemmarö är inte många. De första bofasta kan tänkas ha kommit hit under medeltid alltså mellan elvahundra- och fjortonhundratalet. Då har landhöjningen kommit så pass långt att odlingsbar mark finns att tillgå på ön liksom även betesmark för kreatur. En första anteckning om ”Hymarnom” finns från 1405, då en ö med två hemman om totalt 6 öres land eller 30.000 kvadratmeter odlingsbar yta. Ytterligare något hundratal år senare, en tid då roslagsbonden Gustav Vasa sitter på tronen, är spåren betydligt tydligare.

Två gårdar blir fyra

Från 1600-talets två hemman på Hemmarö växte antalet till 4 stycken år 1721, om totalt två 3 öres land. Då var 18 vuxna personer samt ett antal barn bosatta på ön. Så mycket mer information av vad som händer på ön under 1700-talet finns inte, men när 1800-talet gör sitt intåg börjar en del att hända som vi har kunskap om.

1800-talets början var en tid då det rådde nöd i landet och befolkningen sedan länge var hårt beskattad, bland annat beroende på Älvsborgs lösen. Det är nu inte bara det man producerar som beskattas utan även det man nyttjar. Ur samtida skattelängder kan vi dock få en viss inblick i hur folket här på ön hade det. Varje hemman hade en egen brännvinspanna för hushållsbruk och fjärdingsman hade i uppgift att besiktiga hur många kannor dessa rymde vilket i sin tur utgjorde en skattegrund. Därutöver skattade man för om man bar (använde) sidenkläder, rökte tobak, drack utländska drycker (vin), nyttjade thé respektive kaffe och om man spelade kort.

Sommargästernas ankomst

Med ångmaskinens och sedermera ångbåtstrafikens tillkomst kom en ny grupp människor att gästa skärgården sommartid. Sommargästerna. Under slutet av 1800-talet skedde i det närmaste en kulturkrock då de vita skärgårdsbåtarna med sig ut från Stockholm förde damer i stora hattar och herrar i vita byxor. Förundrade stod de vadmalsklädda skärgårdsborna och tänkte att det var ”förskräckligt vad man badade”. Detta var folk av ett alldeles för fint slag men som visade sig vara av ekonomisk betydelse; en ny födkrok var skapad. Många bofasta flyttade sommartid ur sina boningshus och hyrde ut dem. På vissa ställen, dock ej på Hemmarö, skapades pensionat och barnkolonier. Detta var en blomstringstid för societetens sommarfirande i skärgårdsmiljö.

Fiskargubbarna forslade Hemmaröborna till och från i allsköns väder

Innan båttrafiken till Hemmarö var riktigt utbyggd under sommarmånaderna, var det yrkesfiskarna som många vände sig till för att ta sig ut till ön. Fiskargubbarna Viktor och Ragnar Eriksson och Erik Andersson åkte under årens lopp oräkneliga vändor mellan Solö, Gärdsnäs, Hysingsvik och Hemmarö. Och åtskilligt med cementsäckar och annat byggnadsmaterial, matjord och prylar forslades i de stadiga, tjärluktande fiskebåtarna med sina tändkula-motorer.

Mat – mjölk, ägg och handelsbodar

Mjölk hämtade många av oss hos bönderna i byn, somliga hämtade hos Wikströms och andra hos Johanssons varje dag, antingen på mornarna eller framåt kvällen. Hos Johanssons i Östergården kunde man också få ringa. Det talades ju om att det skulle vara så fint där, men det fick vi aldrig se, vi fick aldrig komma in, bara i hallen och köket, säger Signe Döös.

Båtar som kom till Hemmarö med varor har det av och till funnits. Det fanns t.ex. en ölbåt som kom till Storskogens brygga, och så har vi haft en bagarbåt, säger Signe. Det var i början, de sålde bröd, vi tyckte ju det var jättebra, den kom till tomterna, men det försvann ganska snart. Det var inga långa grejer med dom där båtarna, det lönade sig väl inte.

På Högmarsö fanns i slutet av 1940-talet två handelsbodar där många av oss handlade. De låg nära varandra, så att säga på ömse sidor om varvet, Furusunds slip. När man kom i båt från Hemmarö kom man först till Marias affär.

Uddar, vikar och holmar

Kuggviken

Till namnhistorien hör att gamla tiders lastfartyg – kogger – ankrade upp i Kuggviken och gav den dess namn. Kogger kommer från en beteckning för det medeltida breda lastfartyg, som i medellågtyskan kallades kogge.

Ordet lånades in i de nordiska språken, i fornsvenskan under formen kogger. Under formen kugg uppträder ordet i ett betydande antal namn från Stockholms skärgård. Kugg-namnen återfinns framförallt utefter de gamla segellederna. T.ex. finns Kuggviken på södra Hemmarö. Alltså får man anta att gamla tiders lastfartyg ankrade upp i Kuggviken. Kanske redan på slutet av 1400- och början på 1500-talet.

Spöket i Spökviken

Kanske borde vi nu ge viken mellan Blomgrens (2:72) och Hillbloms (2:75) namnet Galjonsviken? Fast det är alls inte lika kittlande för fantasin som Spökviken. Spöket, som givit viken dess namn, är en f.d. galjonsfigur berättar Ingrid och Greta. Uppsatt som dekoration och knappast inte som sjömärke. Kapten Törnquist på Söderäng hade en galjonsfigur på sitt eget båthus, men satt alltså även dit den figur som gav Spökviken dess namn.

Referens till boken

Blomqvist, L., Döös, M., Johansson, E., Lagerman, I., Meyer, J., & Rundgren, G. (2004). Hemmarö – en ö 4 sjömil sydväst Furusund. Tomtägareföreningen fyller 50 år. Stockholm: Författares Bokmaskin.